Jag tog ett jobb i Arlöv en gång för att kunna sjunga Nationalteaterns »Hanna från Arlöv« på väg till jobbet. Låten handlar om att kraften i gemenskap kan skapa förändring. Jag tänker på det när Roks nu firar 40 år.
Tack vare vår gemenskap och gemensamma styrka har vi vunnit många strider – även om vissa av dem måste utkämpas igen: feminism, våld och vårdnad, aborträtt och könlöshetens utbredning.
Vår nuvarande kamp utkämpas i ett samhälle där det demokratiska utrymmet minskar, det ideella engagemanget dalar och samhället fortfarande har svårt att lägga ansvaret för mäns och killars våld mot kvinnor, tjejer och barn där det hör hemma: hos männen och killarna. Vi har kvar att göra.
Vårt hårda ideella arbete sparar pengar åt samhället. Men trots att vikten av detta ideella engagemang ständigt lyfts, får jourerna nöja sig med 380 096 kronor i organisationsbidrag – oavsett storlek. (Vissa fick noll kronor). Det är ett slag i ansiktet. Liksom de samtal som förs om kvalitetskriterier utan oss, trots att vi har 40 års erfarenhet av att skydda kvinnor från mäns våld.
Ett slag i ansiktet är även regeringens nya fokus på lämnaprogram – just det som kvinnojourerna har erbjudit i 40 år – men som nu ska utformas som något annat.
»Kyss mig därbak, sa Hanna«
Vår nuvarande kamp utkämpas i ett samhälle där det demokratiska utrymmet minskar, det ideella engagemanget dalar och samhället fortfarande har svårt att lägga ansvaret för mäns och killars våld mot kvinnor, tjejer och barn där det hör hemma: hos männen och killarna.
Mäns och killars våld finns överallt så vår kamp krävs på alla fronter för att synliggöra de patriarkala strukturerna. Möjligheterna är oändliga och de samlade effekterna kraftfulla. Det är det som gör det så kittlande att vara i en ideell förening: att vara en del i ett större sammanhang – att kunna bidra till något större och den vägen påverka hela samhället.
Men det finns utmaningar i ideella föreningar. Det löpande utbytet av styrelsemedlemmar kan skapa oroligheter i föreningen, otydlighet när det gäller roller och förväntningar. Föreningars eldsjälar är inte bara en styrka, utan också en sårbarhet. När lågan en dag brinner ut behöver föreningen ibland börja från grunden igen.
Det kan också vara utmanande att fånga och upprätthålla engagemanget med de ideella jourkvinnorna och jourtjejerna (Vad kan du ge jouren och vad kan jouren ge dig) samt att vara inkluderande och en medlemsstyrd organisation.
Det finns dessutom alltid risk för att någon driver en personlig agenda. I en struktur med det kvinnoseparatiska trygga rummet – fri från patriarkala strukturer – blir det problematiskt när systerskapet tolkas som konsensus. Det skapar splittring. Därför måste vi, i våra föreningar, prata om vad systerskapet innebär men också lyfta föreningskunskapens huvudregel: There´s no
I in Team. Det var väl samhället vi skulle fajtas mot?
»Hon tala’ med mig om vårt jobb, Och om chefens profit
Och om att vi som jobbar skulle hålla samman«.
En ideell förening kan aldrig tas för given – varken av oss som tillhör den eller av samhället. Med det sagt, ska vi fortsätta vårt hårda arbete, i samma anda som de senaste 40 åren. För tillsammans är vårt engagemang och brinnande låga långt mycket större än vad någon kvalitetsindikator någonsin kan visa.
»Men jag lärde mig att fajtas
Hanna från Arlöv, hej!
Jag lärde mycket av dig
Du sa som det var
Och det kändes så bra så
Nu kan jag göra nå’nting själv
Hanna från Arlöv«
Och med det vill jag tacka för min tid som ordförande för Roks. Jag lämnar mitt förtroendeuppdrag vid årsskiftet för att »göra nå’nting själv«. Det har varit en rolig och lärofylld tid och jag har verkligen lagt ner min själ och mitt hjärta sedan jag blev vald. Men jag kan inte ge mer – min gräns är nådd.
Det är dags för en medsyster att ta över rodret. Och vi har redan åstadkommit en hel del, mycket arbete har satts igång. Bordet är dukat för fortsatt fajt. Lycka till!
CAMILLA ANDERSSON
Ordförande i Roks