Kvinnojourerna uppstod i kölvattnet av 1970-talets kvinnorörelse, där det blev tydligt att mäns våld mot kvinnor var ett utbrett samhällsproblem som måste hanteras.
Inspirerade av England och USA startades kvinnojouren Ada i Göteborg (som då gick under namnet Kvinnohuset), Alla kvinnors hus i Stockholm och Kvinnojouren Blåklockan i Gävle. De var bland de första, men fick snart efterföljare runt om i Sverige. Behovet var stort. Plötsligt var mäns våld mot kvinnor inte längre en familjeangelägenhet. Det var ett samhällsproblem som skulle motarbetas.
Allt tätare kontakter kvinnojourerna emellan, för att utbyta erfarenheter och lära av varandra, ledde så småningom till tanken på en gemensam riksorganisation. Den skulle kunna stå för utbildningar, opinionsbildning och kontakter med regering och riksdag. Tanken fick ytterligare skjuts när det stod klart att utdelning av eventuella statsbidrag krävde en riksorganisation.
Kritikerna varnade för toppstyrning och motsatte sig en hierarkisk organisation, enligt »manlig modell«. Och av den anledningen blev det också tre språkrör, och inte en ordförande, som inledningsvis skulle föra organisationens talan. Kvinnojourerna skulle fortsätta vara självständiga, med egna styrelser och medlemmar.
Det där med språkrören höll i tre år, sen blev det för splittrat. 1987 valdes en ordförande och strax därpå upprättades ett kansli med en anställd. Hittills hade administration och årsmöten ambullerat mellan jourerna.
Mycket av det som fanns i grundtanken, det vill säga kvalificerad utbildning, samarbete mellan jourerna, information, pengar till organisation, möjlighet att skapa opinion, påverka och förändra, bli mer synliga och göra det sexualiserade våldet synligare, är frågor där jag tycker Roks lyckats bra, mycket bra.
Efter tio år konstaterar den före detta styrelsemedlemmen Birgit Bladh i jubileumsskriften:
– Mycket av det som fanns i grundtanken, det vill säga kvalificerad utbildning, samarbete mellan jourerna, information, pengar till organisation, möjlighet att skapa opinion, påverka och förändra, bli mer synliga och göra det sexualiserade våldet synligare, är frågor där jag tycker Roks lyckats bra, mycket bra. Även om mycket återstår att göra.
Hon tillägger att även jourernas självständighet är bibehållen. Egna stadgar, egen ekonomi, egen ideologi och egna lokala initiativ finns kvar.
– Och det var ju så vi ville ha det när det hela började.
Riksorganisationen var efterfrågad. Bara under 1993 medverkade ordförande i över 80 olika sammanhang; i möten med kvinnojourer, skolor och församlingar, i föreningar och vid konferenser och utfrågningar. Samma år tilldelades organisationen tre miljoner kronor från statsbudgeten att fördela till jourerna under två år.
Ett axplock av deltagande under de första tio åren:
- Egen monter på Kvinnor-kan-mässorna 1986, 1988, 1990 och 1992
- Konferensen Pornografi – fantasi eller verklighet, 1994, lockade 200 deltagare
- Konferensen Hur mår du kvinna? 1994, lockade 400 deltagare
- Brottsofferjourernas europeiska konferens i Belfast och Dublin 1991
- Internationella feministkonferensen Women in war i Zagreb 1992
- Nordiska rådets kvinnokonferens i Riga 1992