”Manshat vet vi ingenting om – vi har fullt upp med kvinnohatet”

Humor och nyfikenhet. Och en stor portion smidighet. Det är Angela Beausangs recept för att lyckas som ordförande i en organisation som Roks. Med elva år på posten är hon den som suttit längst och med 45 års erfarenhet från rörelsen kan hon dessutom utan större konkurrens titulera sig organisationens nestor.

Text: Charlotta Jansson Josephsson | Foto: Victoria Desirée

Det var meningen att hon skulle pensionera sig när hon lämnade ordförandeposten sista gången 2014 och hon och maken Jan flyttade till Simrishamn och havet (nåja, nu var det ju inte det havet som den forna västkustbon hade tänkt sig, »det här är ju mer som en insjö«, men ändå.) Det tog tre år, sen hade hon startat Kvinnojouren på Österlen.

Hon har svårt att sitta still, Angela Beausang. Hon vill att det händer saker, och ser till att det gör det också. Därför är hon inte lite irriterad över den höft som strejkar när jag träffar henne på Kafé Kagan på Stora torget i Simrishamn. Men hon gör ingen sak av det. Hon anpassar sig, tar en annan väg in till jouren för att undvika trappan. Men hon sitter inte still.

Kvinnojouren på Österlen var egent­ligen inte hennes eget initiativ, utan en upp­maning från det nya umgänget i Simrishamn.

– Jag letade efter ett sammanhang när vi flyttade hit, och hittade det bland ett gäng s-kvinnor. Det var de som kom med idén och ville ha med mig och min erfaren­het, berättar hon.

Men det gör hon först efter att vi ätit vår lunch på Kafé Kagan och slagit oss ned i jourens lokaler med den inköpta morots­kakan och en kopp kaffe. För under själva intaget av soppan och pajen avhandlar vihennes tid som au pair och hemmafru i USA.

– Min mamma hade en bekant vars dotter var au pair i en familj i Delaware, och hon hade en fruktansvärd hemlängtan, berättar Angela.

Så den flickan fick åka hem och ersättas av en 18-årig Angela, som gjorde allt annat än att längta hem. Hon blev kvar i fem år, gifte sig och fick barn.

Det var under brinnande Vietnamkrig, och makens inkallelse kom knappast som någon överraskning. Han fick en administrativ tjänst och slapp delta i strider. Men han placerades vid Fort Knox och flytten var ett faktum. Angela längtade hem till Sverige.

– Det skulle vara tillfälligt, men blev permanent, konstaterar hon.

Under tiden i USA blev hon uppmärksam på sin förmåga att handskas med folk, att mingla, umgås och bli vän med människor. En insikt hon har burit med sig – och haft stor nytta av genom åren.

Vi avslutar lunchen och tar oss vidare till det gula huset på Järnvägsgatan, till lokalerna som ligger vägg i vägg med Sveriges Radio Kristianstad. Vi säger hej till jourkvinnorna Birgitta och IngaLill som har hand om jouren innan vi slår oss ned och fortsätter vårt samtal.

– Roks är världens finaste organisation, säger Angela med eftertryck och uttrycker en viss oro för att interna strider får för mycket utrymme.

– Det är viktigt att vara smidig, man får inte vara för konfrontativ om man ska lyckas i den här organisationen, understryker hon.

Det är viktigt att vara smidig, man får inte vara för konfrontativ om man ska lyckas i den här organisationen.

Och hon lever som hon lär. Avtackningen av henne som ordförande 2014 ramas in av ord som gott humör, skratt, konstruktiv, pigg, full av idéer, tydlig och en mästare på att hantera media. I ett särtryck av Kvinno­tryck skickar Margareta Winberg, Barbro Westerholm och Ingegerd Sahlström sina varma hälsningar, tillsammans med alla Roks-kollegor som hon samarbetat med under sina år i rörelsen.

– Jag är så oerhört glad över den tidningen, säger hon som enligt kollegerna »utvecklade mediekontakterna till en konst«.

Och hon hade att jobba med. När hon valdes till ordförande första gången 1996, var Roks en brännhet organisation och en ny ordförande en stor nyhet. Expressen ringde mitt i natten för att få en intervju, och sedan rullade det på i raketfart. De närmsta två veckorna deltog Angela dag­ligen i både lokalmedia och riksmedia, i såväl tidningar som i radio och TV. Faktum är att hon satt i radions direktsändning när hon fick reda på att 16 jourer hade lämnat Roks för att bilda SKR, sedemera Unizon.

– SVT kom förbi mitt i sändning och stack till mig deras pressmeddelande och bad mig komma förbi dem för en intervju senare, minns Angela.

Hennes taktik var att inte göra någon stor sak av splittringen, en taktik som hon tror gynnade Roks.

– Jag svarade bara att det står dem fritt att göra som de vill och att Roks står fast vid sina grundprinciper.

Grundprinciperna var separatismen, och det var bland annat det som ett antal jourer hade vänt sig emot när de lanserade en egen kandidat i Elisebeht Markström på årsmötet i Kiruna 1996. Nu var det ju Angela som avgick med segern och därmed blev Roks andra ordförande.
Samma år som hon valdes till ord­förande flyttade hon tillbaka till Göteborg efter nio år i Gävle, där hon inlett sin kvinno­jours­karriär.

– Vi var ett antal s-kvinnor som startade jouren där, som en av de första i hela Sverige, säger hon och minns hur de så småningom fick åka runt och uppmana kommunerna runt omkring att starta egna jourer eftersom Gävle kommun inte ville betala för stödsökande kvinnor från kranskommunerna.

– Jag minns särskilt vårt besök i Hofors, där de inte tyckte det behövdes någon jour eftersom de »inte hade det problemet i kommunen«. Det var på den tiden man trodde att våld mot kvinnor bara skedde i vissa samhällsgrupper.

Jag minns särskilt vårt besök i Hofors, där de inte tyckte det behövdes någon jour eftersom de »inte hade det problemet i kommunen«.

Angela Beausang har varit Roks trogen ända sedan starten och har varit dess ordförande i två omgångar.

Väl tillbaka i Göteborg sökte hon in på juristlinjen. Och även om hon inte fullföljde sina studier fick hon med sig tillräckligt mycket för att ha på fötterna i sitt fortsatta kvinnojoursarbete – nu som ordförande för hela riksorganisationen.

Hon och maken flyttade in i föräldrahemmet, den lilla bondgården i Kållered. Nå, Angela bodde där i alla fall på helger­na. I veckorna bodde hon i Stockholm för att kunna fullfölja sin uppgift som ordförande. Hon bodde inneboende eller i andra hand, alltid med en packad väska, redo att återvända hem till helgen.

– Jag har bott överallt i Stockholm, på elva olika ställen under lika många år som ordförande, berättar hon. Det är viktigt att vara på plats, eftersom mycket händer i Stockholm. Men det är också viktigt att man kan vara bosatt på andra ställen, så att det inte blir för mycket stockholmsfokus.

I rollen som ordförande fick hon användning för sin sociala kompetens, men också för den stridsvilja som hon säger sig ha ärvt av sin mor och som hon utvecklat under sina fackliga år. Efter hemkomsten från USA engagerade hon sig fackligt, och blev till slut den första kvinnliga ordföranden för Kommunals sektion i Stredered, Mölndal. Där fick hon också en grund­läggande föreningskunskap, som är guld värd i ordförandeuppdraget.

– Den är jätteviktig att ha med sig som ordförande. Jag har facket att tacka för mycket, kontsaterar hon.

Ministermöten och konferenser, i Sverige och utomlands. Nya kontakter och gamla. I sin nya roll excellerade hon i sin förmåga att koppla ihop personer som behövde träffa varandra. Hon drar sig till minnes när hon skulle föreläsa på Gotland och hennes gamla fackliga bekant Lillemor Arvidsson blivit landshövding.

– Hon bjöd in mig på kaffe, och jag fick ett utmärkt tillfälle att presentera henne för jourordförande på Gotland.
Hon minns också samtalen om separatism med Göran Persson och Stefan Löfvén.

– Ingen av dem tyckte att det var något konstigt. För dem var det självklart att dessa kvinnor skulle fredas från »gubbarna«.

– Göran Persson var dessutom en av de ministrar som var bäst påläst om Roks frågor, tillägger hon. Han var väldigt intres­serad och inlyssnande. Ställde många frågor.

Genom åren blev det fler sittningar, med Margareta Winberg, Ulrica Messing, Anita Gradin och Nyamko Sabuni, bara för att nämna några. För även om hon klev av 2002, efter sex år som ordförande, gjorde hon come back 2009.

Då hade det gått fyra år sedan SVT visat det ödesdigra tv-programmet Könskriget, men rörelsen var fortfarande sargad och sliten.

– Man skulle aldrig låtit det bli en sådan stor sak, resonerar Angela så här i efterhand. En del jourer gjorde avbön till kommunerna, det skulle man inte ha gjort. Man skulle stått fast vid att TV-programmet gav en felaktig bild av rörelsen, och lämnat det vid det.
Själv bemötte hon frågorna om manshat med: »Manshat? Det känner vi inte till. Vi har fullt upp med kvinnohatet.« Det minns hennes vice ordförande Malin Olsson i särtrycket av Kvinnotryck.

Vid det här laget hade hon flyttat söderöver, hyrde på ett säteri vid Röstånga – Kågeröd precis intill Söderåsens national­park. Med naturen runt hörnet och hästar i stallet, fanns all möjlighet till återhämtning efter en hektisk ordförande-vecka i Stockholm. Hon gillar hästar och rider gärna. Älskar fart och spänning, och kanske är det också därför som hon när ett särskilt intresse för motorsport. Så pass att hon har skrivit ett antal artiklar för MC-nytt. Hon har till och med ett presskort liggandes någonstans. Och så är hon ju gift med den erkänt bästa Speedway-fotografen Jan Beausang (som hon såklart träffade på en isracingtävling i Leningrad, där de båda var för att heja fram Posa Serenius till seger.)

Själv kör hon inte motorcykel, men hon åker gärna med. Med glädje minns hon överraskningen vid kvinnojouren Frideborgs avtackning: en motorcykeltur med chaufför.

Det hinner hända mycket på elva år, och det kan vara svårt att lyfta ut något särskilt som man är extra stolt över eller minns särskilt väl. Men vi gör ändå ett försök:

– Det skulle i så fall vara vårdnadstvistkonferenserna som vi organiserade när jag var ordförande, och kanske uppbyggnaden av Wave, Women against violence Europe, säger hon.

– Och kampanjen »Den man älskar aktar man«, tillägger hon och minns det stora genomslaget av män på bild och budskapet: »En av dessa slog sin fru i går, kan du gissa vem?«

Det är roligt att jobba på jour, det är inte så tungt och ledsamt som man kan tro.

Året är 2014 och Angela Beausang tackas för andra gången av som Roks ordförande. Samma år går flyttlasset till Simrishamn. Ett litet radhus mitt i stan med 20 000 invånare och närhet till kontinenten, »havet« och naturen. Och numera även kvinnojouren. Tio år har passerat sedan Angela Beausang gjorde sina sista insatser som ordförande för Roks. Numera håller hon tummarna för riksorganisationen och lägger sin tid på Kvinnojouren på Österlen. Här är hon ordförande (för andra gången!), jour­kvinna och föreläsare. Frimurarna, Inner Weel, Rotary och flera olika församlingar har haft den äran, och närmast är det Tomelilla Kulturnatt som ska få besök. Här ska hon inför publik prata om det fortsatta behovet av kvinnojourer.

Och så hanterar hon media såklart. Tipsar och debatterar, och ställer gärna upp på intervjuer: »En mästerlig mediekontakt«, som kollegorna konstaterar. Och med ett eget presskort i bagaget, torde det inte vara några problem att skriva den där boken som hon pratat om så länge. Den om livet och arbetet på kvinnojouren. Den där hon ska dela med sig av alla de berättelser som hon bär på, och om den glädje och kraft som finns i arbetet på jouren.

– Det är roligt att jobba på jour, det är inte så tungt och ledsamt som man kan tro, konstaterar Angela Beausang och lovar att hon ska färdigställa den där boken som hon påbörjat.