I maj 2005 sände SVT en dokumentär som har följt Roks sedan dess. Evin Rubars inslag både prisades och klandrades. Men framför allt gav det en felaktig bild av Roks. Det som skulle beskriva Roks 20-årsjubileum blev till ett drev av sällan skådat slag.
Therese Pesson var vice ordförande i Roks när drevet gick. Hon hjälpte till med underlag och intervjuer för en dokumentär om Roks verksamhet. I skriften »Kamp och Systerskap« minns hon filmteamets vinklade bild av en feministhelg full av workshops:
»Där och då kunde vi inte veta att det enda av allt filmande som skulle komma med i programmet var en kort sekvens där vi i kör skriker NEJ under en övning.«
Hon minns också när journalisten försökte få deltagarna att sjunga något: »Ni har ju så många specifika sånger som ni brukar sjunga.« Först senare förstod Therese att journalisten var ute efter »Att vi skulle sjunga en massa manshatarsånger«.
Där och då kunde vi inte veta att det enda av allt filmande som skulle komma med i programmet var en kort sekvens där vi i kör skriker NEJ under en övning
När journalisten efter en tid plötsligt dök upp på kansliet med en ny fotograf för att ställa »kompletterande frågor« till ordförande, anades oråd. Efter två timmar lyckades de få henne att på film hålla med Valerie Solana som i SCUM-manifestet skriver att män är djur.
»Där och då förstod vi att det inte var ett porträtt av kvinnojoursrörelsen som SVT höll på med. Det var något helt annat, och det kom som en blixt från klar himmel.«
Saker var tagna ur sitt sammanhang och röster hade lagts på i efterhand. Erkända journalister gav programmet underbetyg, och det blev både anmält och fällt i Granskningsnämnden. Trots det visste mediedrevet inga gränser. Trots det fick journalisten Guldspaden.
»Jag trodde att journalister ville förmedla en så objektiv och rätt bild som möjligt«, skriver Therese Persson. »Nu vet jag att så inte alltid är fallet.«
Samtliga uttalanden i artikeln är hämtade från Therese Perssons text i Roks 30-årsjubileums-skrift Kamp & systerskap från 2014.