Min modiga mamma

Zozan Inci, foto Frida Ekman

När jag hör ordet mod förknippar jag det med en kvinna som har en väldigt stor och speciell plats i mitt hjärta och i mitt liv. Nämligen min mamma. Låt mig få ge er en bild av min mamma och varför just hon är den modigaste och starkaste människan och kvinnan jag känner.

Som de flesta av er kanske redan vet har jag mina rötter i norra Kurdistan vid gränsen till Syrien, där jag bodde fram tills jag var nio år tillsammans med min mamma och mina fem syskon. Eftersom min pappa var politiskt aktiv och kämpade för kurders mänskliga rättigheter satt han i turkiskt fängelse under större delen av min och mina fem syskons uppväxt. Det blev därför mamma som fick ansvara för att vår vardag skulle fungera, fastän hon varken hade jobb eller inkomst. Som tur var fanns mor- och farföräldrarna där för oss och stöttade mamma ekonomiskt, men också psykiskt.

Extra mycket stöd behövde hon när pappa väl släppts ur fängelset och tvingades fly till Europa för att inte bli mördad. I två år kom sen den turkiska polisen hem och trakasserade oss kväll efter kväll, med sina vapen riktade mot mamma och syskonen för att de skulle avslöja var pappa bodde.

När han lyckats bosätta sig i Sverige började den långa familjeåterföreningsprocessen. Efter två år fick vi uppehållstillstånd och kunde äntligen återförenas med pappa. För att kunna försörja en hel familj med sex barn gav mina föräldrar och äldste bror upp sina egna möjligheter och drömmar. De startade en restaurang så att vår familj kunde få mat och tak över huvudet.

När jag tänker på hur mamma stått där rakryggad genom alla dessa faror och omvälvningar inser jag att det är en gåva jag aldrig kommer att kunna återgälda. Och trots alla prövningar har hon alltid sett till att jag och mina syskon fått gå i skolan. Idag är vi alla utbildade och har egna jobb.

När jag tänker på hur mamma stått där rakryggad genom alla faror och omvälvningar inser jag att det är en gåva jag aldrig kommer att kunna återgälda.

En stor önskan jag dock alltid har haft är att min mamma en vacker dag skulle skaffa sig en utbildning och få ett eget jobb. Ett arbete som hon själv har valt och som hon jobbar med endast för sin egen skull. Att vara en självständig kvinna både socialt och ekonomiskt har alltid varit en ledstjärna för mig. Därför har jag också velat att min mamma någon gång skulle få uppleva tillfredsställelsen i att få finnas till för sig själv och inte bara för andra.

För tre år sen bestämde mamma sig. På Komvux läste hon in en treårig gymnasial utbildning. Idag är hon undersköterska och jobbar på sjukhus. Hon älskar sitt jobb, för hon vill fortfarande hjälpa andra människor. Min 56-åriga mamma går numera till sitt jobb med samma rakryggade hållning som den hon hade när hon stod pall för krig, materiell nöd och upprepade dödshot för att till sist våga ta det stora klivet och börja om i ett nytt och främmande land, där hon hoppades kunna ge sina barn en bättre framtid. Då var jag bara nio år. Nu vet jag att hennes förhoppningar infriades.
Och jag sträcker på ryggen av stolthet över att få kalla denna kvinna för min mamma. Det är av henne jag har lärt mig vad verkligt mod innebär och att allting är möjligt bara man går ur sin bekvämlighetszon och vågar ta risker, även risken att ibland misslyckas.

Nu vet ni varifrån jag har fått mitt mod.

Zozan Inci
Ordförande i Roks

Foto: Frida Ekman