Pappors våld och mammors mod

När en mamma blivit utsatt för våld av sin man eller hon vet att de gemensamma barnen blivit utsatta för våld av honom men detta antingen inte polisanmälts eller inte gått att bevisa i domstol uppstår en svår situation för henne. En situation som kräver mod. För vad gör en mamma när samhället inte vill eller kan se det våld hon och hennes barn blir utsatta för?

Text: Susanna Eriksson

Utgångspunkten för vårdnads­frågor i Sverige i dag efter en separation är gemensam vårdnad. Trots att föräldrarna skiljs åt så ska de alltså dela på ansvaret för sina gemen­samma barn. Inför beslut om vårdnad, boende och umgänge ska samtidigt barnets bästa vara avgörande och hänsyn ska tas till barnets vilja utifrån dess ålder och mognad, enligt reglerna i föräldrabalken. En av de omstän­digheter som ska tas med i bedömningen om vad som är barnets bästa är risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp. I majoriteten av alla vårdnads­tvister beslutas om gemensam vårdnad. I de fall där det beslutas om ensam vårdnad är det oftast mamman som får vårdnaden.

Vad som dock visat sig gång efter annan av svenska forskare (Maria Eriksson, Linnéa Bruno med flera) är att det inte alls är ovanligt att det döms till gemensam vårdnad även i sådana fall där det förekommit uppgifter om våld mot antingen mamman eller barnen, eller rentav när pappan dömts för våldet. Att pappan utövat våld mot sin partner och sina barn gör honom, enligt socialtjänster och domstolar, inte nödvändigtvis till en olämplig vårdnadshavare. Inte ens när barnen själva vill att mamman ska ha ensam vårdnad. När domstolen beslutar att mamman ska ha ensam vårdnad i fall där det förekommit uppgifter om våld baserar domstolen ofta beslutet på att det skulle förekomma samarbetssvårigheter mellan vårdnads­havarna, inte på att barnen riskerar att fara illa.

Som kvinnojoursrörelsen vet hamnar mammor som vill skydda sina barn från deras våldsamma fäder i en fälla. Forskaren Eva Diesen lyfter fram, i rapporten »Våld och vårdnad« som hon skrev 2016 på Roks uppdrag, att det inte alltid är strategiskt klokt av en mamma att polisanmäla våldet då det finns myter om att mammor falskeligen polisanmäler mannen bara för att få ensam vårdnad. Skulle hon polisanmäla och det inte leder till fällande dom tas det ofta till intäkt av både socialtjänsten och domstolen i vårdnadstvisten för att mannen inte utövat något våld. Skulle hon då, för att skydda sina barn från den våldsamma pappan, inte följa domstolens beslut så kan hon tvingas betala vite. Sedan 2014 riskerar hon även att dömas för brottet »egenmäktighet med barn«, enligt reglerna i brottsbalken, om hon till exempel håller kvar barnen hos sig när det egentligen är dags för dem att bo hos pappan, något som kan ge fängelse. Finns det beaktansvärda skäl till kvarhållandet ses det dock inte som ett brott men domstolarna tolkar sällan den regeln till mammans fördel.

Det är alltså mycket modiga mammor som ibland till och med riskerar fängelsestraff när hon försöker ge sina barn det skydd samhället förvägrat dem.

BILDEN illustrerar en nyhet då en mor sköt en man som bröt sig in i hemmet.
Foto: Oleg Volk


Om skribenten

Susanna Eriksson är feminist och jurist, och grundare av Indile Juristbyrå. Hon medverkar regelbundet i Kvinnotryck