Ada litar till kvinnornas egna  krafter – nu som då

kvinno- och tjejjouren Ada

»Vi behöver en samlad förening där alla kvinnor som arbetar för ett nytt samhälle fritt från könsförtryck och klassförtryck kan mötas. En förening där nya arbetsgemenskaper oavsett yrkestillhörighet kan bildas.« Så inleddes det brev som blev starten för Kvinnocentrum i Göteborg.

Text och foto: Sofia Börjesson

Brevet skickades ut 1975 av gruppe­ringen Kvinnofolk till Göteborgs femini­stiska föreningar, och blev starten för Kvinnocentrum 1978. Här samlades engagerade feminister i olika arbetsgrupper, bland annat Våldtäktsgruppen som startade Sveriges första krisjour för kvinnor – den blivande kvinno- och tjejjouren Ada.

Det var en av Sveriges första kvinnojourer, som redan i slutet av 70-talet såg vikten av att lita till kvinnornas egna krafter i bemötandet av den stöd­sökande. Arbetsmetoden byggde på övertygelsen om att varje enskild individ har kraft att själv ta ansvar för sitt handlande – samma metod som används idag.

– Det är ju så allt socialt arbete bör vara, säger Anna-Sara Rosengren som är verksamhetsledare på kvinno- och tjejjouren Ada.

Den största utmaningen då var att kvinnorna mötte så mycket oförståelse och okunskap från sam­hälls­aktörer och myndigheter

Jouren öppnade i maj 1978. Då hade debatten om mäns våld mot kvinnor tagit fart på allvar, tack vare kvinnorörelsen och den andra vågens feminism. Nu började man tala om behovet av skydd för kvinnor som utsätts för mäns våld, vilket ledde till Sveriges första kvinnojourer.

– Den största utmaningen då var att kvinnorna mötte så mycket oförståelse och okunskap från sam­hälls­aktörer och myndigheter, berättar Anna-Sara.

Idag har kvinnojourernas kunskap spridit sig, »våld i nära relationer« har integrerats i socionom­utbildningarna och forskning sprungen ur kvinnojoursrörelsen är erkänd.

Nästan 50 år efter starten av Kvinnocentrum, har man fortfarande arbetsgrupper och stormöten på kvinno- och tjejjouren Ada, liksom samverkan med andra feministiska föreningar i närområdet.

– Men det blir allt kämpigare att bevara det, för nu ska allt vara så professionaliserat, säger Izabella Olsson som är barnsamordnare på jouren.

Vissa saker är sig likt, men mycket är också nytt. Och den brännande punkten i det nya är tillstånds­plikten för skyddade boenden. Ada har sökt tillstånd, men ännu inte fått besked.

Anna-Sara Rosengren är frustrerad över den nya lagen. Hon menar att den inte är genomtänkt och inte heller erkänner hur verkligheten ser ut för våldsutsatta kvinnor och barn. Hon tycker inte att det funnits tillräckligt med tid att genomföra den stora förändringen.

– Det är bra att barn får egna beslut och blir synliga som våldsutsatta och inte bara medföljande till en våldsutsatt mamma. Men i realiteten har vi gett barn mycket utrymme och tid på vår jour i decennier, så det är inte så som det framställs av socialtjänstministern; att det händer en massa saker nu som inte fanns förut.

Tiden sedan tillstånddplikten och lagen om barns placering infördes har varit lika hektisk som förbryllande för jourkvinnorna och jourtjejerna på Ada. Plötsligt placeras väldigt få barn av socialtjänsten och det skyddade boendet står ibland tomt.

– Vi hör samma sak från andra aktörer i staden. Våra grannar på Kriscentrum för kvinnor, KCK, har aldrig upplevt så låg beläggning som nu. Det är färre barn som placeras överlag, och det är oroande, säger Izabella Olsson.

Vad tänker du om det?
– Vi har såklart spekulerat kring vad det kan bero på. Är det en högre tröskel för mammor att söka skydd nu? Finns det en oro kring att barnet inte ska bli placerat tillsammans med mamman? Har barnhandläggarna på socialtjänsten så låg kunskap om våld att de placerar barnen på HVB istället för skyddat boende? Vi vet faktiskt inte.

För att öka chanserna för framtida placeringar ersätts nu jourrummets samtalsfåtöljer med en säng för nattpersonal. Om några veckor har kvinno- och tjejjouren Ada personal dygnet runt.Om det leder till fler placeringar får framtiden utvisa, men det har varit en tidskrävande och kostsam omställning för jouren.

Vad tänker du om den här utvecklingen?
– Jag kan tycka att den är lite sorglig. Jag upplever inte att alla kvinnor behöver dygnet runt-personal, och då känns det lite som skattepengar i sjön. Alla kvinnor som behöver skydd är ju inte oförmögna att ta hand om sig själva.

Men som det ser ut nu kommer vi inte längre kunna ta emot kvinnor och barn utan socialtjänstplacering i vårt skyddade boende. Och det är synd, för de utgör en väldigt utsatt grupp.

Kvinno- och tjejjouren Ada har alltid tagit emot kvinnor som inte vill eller kan ha kontakt med myndigheter, och även dem som blivit nekade hjälp av socialtjänsten.

– Men som det ser ut nu kommer vi inte längre kunna ta emot kvinnor och barn utan socialtjänstplacering i vårt skyddade boende. Och det är synd, för de utgör en väldigt utsatt grupp.

Vad händer med de här kvinnorna nu?
– Ja, de får klara sig, säger Izabella sammanbitet.

– Det är en jättebra fråga som bör ställas till samt­liga kommuner och till regeringen, säger verksam­hets­ledaren Anna-Sara Rosengren.

De får klara sig. För kvinnojouren får inte längre ta vid där socialtjänstens engagemang slutar eller brister. Åtminstone inte när det gäller skyddat boende.

– Vi har bråkat med kommunen om det här i över ett år nu, och vi diskuterar fortfarande möjligheten att ta emot kvinnor utan socialtjänstinsats i ett boende. Men då får det inte kallas »skyddat boende«, och det behöver finansieras på annat sätt än via kommunens placeringsavgifter, säger hon.

Oktober övergår i november och Anna-Sara har fått besked från stadsbyggnadskontoret om att dygnet runt-personalens säng inte får stå jourrummet.

– Så nu måste personalen sova inne på det skyddade boendet, och alltså uppta en sängplats som annars hade gått till en våldsutsatt kvinna, säger hon.

Det är inte lätt att göra rätt. Men det finns ljus­ningar också. De senaste åren har kommunens bidrag ökat och Ada har kunnat anställa mer personal och dubblera antalet boendeplatser.

– Jag upplever också att det finns fler allierade med mer kunskap om våld mot kvinnor och barn i kommunen nu än förut, säger Anna-Sara.

Inte heller Izabella Olsson låter tillstånds­plikten komma i vägen för motivationen.

– Jag känner en stolthet i att få vara en del av något som har funnits så pass länge, och att jag är en del i att föra kunskapen vidare. Fortsätta jobbet. Det är något fint i det – vi jobbar vidare med det som kvinnorna före oss påbörjade.