En gång i tiden skämtade jag och en kompis om att vi skulle flytta till Azerbadjan för där var pressfriheten mest inskränkt på norra halvklotet. Vi var så extremt trötta på hur journalister for fram med frågor som handlade om våra liv att vi i alla fall på skämt tyckte att ett land som förtryckte journalister lät som ett vettigt alternativ.
Detta var på den tiden då så kallad gammelmedia regerade scenen med sin envägskommunikation, och den som ville visa sitt missnöje fick göra som Folke Pudas – bygga sig en låda på Sergels torg och ligga där i månader som synlig protest mot samhällets oförrätter.
Det mediala drev som många år senare följde på dokumentären Könskriget fick mig att vilja krypa ner i en Pudas-låda. Politiska framsteg och feministiska forskare försvann in i en feberdimma av fria fantasier.
Men med metooupproren lättade både dimman och skammen över de radikala feministerna i Sverige. Vi kunde med rak rygg och hög stämma säga som det var: mäns våld mot tjejer och kvinnor i Sverige är utbrett, omfattande, komplext och ger allvarliga konsekvenser.
Den här gången hade heller inte de stora redaktionerna samma makt att sätta agendan för samtalet. Den massiva röst om utsatthet och ilska som steg ur metoo blev mycket riktigt en verklighet i sina egna kanaler och färdades som en fackla i kvinnors och tjejers samtalsrum.
De rikstäckande medierna publicerade furiösa anklagelseakter mot man efter man, som om det inte fanns en morgondag. Men nu rannsakas feministerna! Nu ska de lastas för vad maktspelare på den mediala arenan har gjort och skrivit.
Men vänta nu, jag glömde visst att de stora mediala aktörerna också ville vara med på tåget mot en bättre värld för kvinnor och tjejer, för det var minsann en viktig sak. Därför lät de rikstäckande medierna med stor beslutsamhet publicera furiösa anklagelseakter mot man efter man, som om det inte fanns en morgondag.
Men det fanns det. Och i den morgondagen rannsakas nu – feministerna! De som tog röst om erfarenheter genom anonyma upprop. De som bad om stöd i slutna facebookgrupper, de som organiserade sig för att få sina liv upptagna i den allmänna bilden av »världen«. De ska lastas för vad maktspelare på den mediala arenan har gjort och skrivit.
Och se, där kommer Åsa Linderborg på sina höga hästar, hon som publicerade de grövsta övertrampen under metoo. Men nu är hon den som formulerar den tongivande metoo- och mediekritiken i de stora mediala kanalerna. Mot »feministerna«.
Jag ser framför mig hur jag kryper ner i Folke Pudas låda på Sergels torg. Den är hård och kall, men fungerar ändå som kokong mot den djupa röta som kritiken mot metoo utgör. Så är det att vara feminist – vi övervinner och övervintrar motstånd, om och om igen. Jag drar sovsäcken runt kroppen och undrar hur feministerna i Azerbadjan har det just nu. Och om de vinner eller förlorar på landets inskränkta pressfrihet.
Jenny Westerstrand
Ordförande i Roks