Camilla Andersson, foto Severus Tenenbaum

Glänta på kvinnans dörr

Eftervåldet lämnar inga blåmärken. På utsidan kan det se ut som att kvinnan lever ett fullt normalt liv efter att den våldsamma relationen har tagit slut. Men glänta på dörren till hennes nya lägenhet på annan ort, där det står balkongmöbler i plast som enda möblemang för att bodelningen ständigt förhalas.

Följ med henne till olika affärer varje gång hon ska handla mat, varje gång på olika tider, för att rutiner inte ska röja henne.

Öppna hennes brevlåda och se fönsterkuverten från inkasso och Kronofogden som fortsätter att trilla in på grund av lån han har tagit i hennes namn som straff för att hon lämnat.

Se henne återigen skicka in underlag till Försäkringskassan som intygar hennes PTSD, eller fysiska men från år av misshandel, som gör att hon inte kan jobba.

Öppna hennes brevlåda och se fönsterkuverten från inkasso och Kronofogden som fortsätter att trilla in på grund av lån han har tagit i hennes namn som straff för att hon lämnat.

Eller följ med henne till familjerätten – där hans våld osynlig­görs och skulden för barnens rädsla hamnar hos henne, för att hon utövat »föräldraalienation«. Se rädslan i hennes ögon när domen förkunnas och han ges umgängesrätt för att barnen ska bli av med den negativa bild som hon påstås ha hjärntvättat dem med.

Men vissa dörrar går förstås inte att glänta på. Åtminstone inte till några egna lägenheter. För att även i de fall då kommuner numera ger våldsutsatta förtur i bostadskön finns nämligen krav på stadig inkomst, inga betalningsanmärkningar och att hon måste ha varit skriven på orten i minst ett år. Ibland mer. Något som såklart blir alldeles omöjligt för en kvinna som flytt till annan ort, är sjukskriven utan lön och eget kapital.

Sedan tillståndsplikten för skyddade boenden blev lag har kvinno- och tjejjourerna tagit del av skrämmande historier. Berättelser om placeringar på skyddade boenden i en vecka som sedan upphört – han hör ju inte av sig längre och hon anses därmed inte längre i behov av placeringen. Åtminstone inte i socialtjänstens ögon. Vart tror vi att hon tar vägen då? Vem tar emot kvinnorna som knuffas ut? Här blir förstås kvinno- och tjejjourerna oerhört viktiga.

Männen behöver vi givetvis inte oroa oss för. Där steppar samhället in och erbjuder stöd för att han ska bli »fri från sitt destruktiva beteende som våldsutsättare« (5kap 11a§ SoL). Hur det ska gå till vet ingen, för några utarbetade metoder finns inte. Den bristande våldsförståelsen hos aktörer gör att han kan fortsätta upprätthålla sitt våld över henne. Men, vad med kvinnorna?

Det farligaste läget för kvinnan är när hon precis har lämnat den våldsamma mannen. Det är väl känt inom kvinno- och tjej­joursrörelsen. Men många kvinnor vi möter beskriver det som kommer efter som värst. Eftervåldet. Har hon barn tillsammans med den våldsamma mannen kan eftervåldet pågå i 18 år, men det ekonomiska våldet pågår desto längre.

Kvinno- och tjejjourerna finns där, för råd och stöd och ibland även ett skyddat boende. De finns där för en fika när inget socialt nätverk finns, för att följa med till vårdcentralen eller för att hjälpa henne att kämpa mot myndigheterna. Jourkvinnorna och jourtjejerna gör vad de kan för att motivera och stärka henne, för att minimera risken för att hon går tillbaka till den våldsamma mannen av, inte sällan, ekonomiska skäl. Och de klockar inte ut 16:30.

Men även vården och rättsväsendet måste ta sitt ansvar. Vi är inga behandlare. Vi kan inte förhindra att patriarkala pseudovetenskaper som föräldraalienation får genomslag i familjerättsliga tvister. Men det finns de som kan. Så Roks fortsätter att vara jobbiga. Vi fortsätter att tjata. Och vi fortsätter att berätta hur det kan se ut när vi gläntar på den där kvinnans dörr.

 
CAMILLA ANDERSSON
Ordförande i Roks

Foto: Severus Tenenbaum