En kväll i tunnelbanan

Med vilken rätt har män lov att göra kvinnor livrädda?
Den frågan restes av Ana Paula Oliveira de Macêdo, en av Kvinnotrycks redaktionsmedlemmar, när hon varit med om en hotfull situation som nästan alla tjejer och kvinnor (tyvärr) kan relatera till. Det fick också bli temat för det här numret. Här berättar Ana Paula med egna ord om händelsen och ilskan den väckte inom henne. Det är en befriande ilska, och det är med den vi kan parera rädslan och ifrågasätta varför VI ska ändra på oss, varför VI som sociala varelser måste bli hämmade och ängsliga för att män inte ska bli farliga.

Text: Ana Paula Oliveira de Macêdo | Foto: Olle Melkerhed

Ana Paula Oliveira de Macêdo, foto Olle Melkerhed

HELIGT FÖRBANNAD

Ana Paula förvandlade rädslan till rättmätig vrede efter en kväll som kunde slutat illa.

 
Jag har bott i Sverige i 20 år och har känt mig relativt trygg, fram tills natten mot söndag den 25 juli 2020. Efter en utekväll med mina vänner i Stockholm är jag på väg hem. Jag säger hejdå till en vän vid T-centralen för att sedan fortsätta mot Hornstull. Kliver av, och i tunneln på väg ut möter jag en kille på minst 1,90 med svenskt utseende – snaggad, militärgrön skjorta, ljusa jeans, svart bälte och kängor i samma färg. Vi får ögonkontakt och min kropp fylls av en sjukt obehaglig känsla, då det enbart är vi två där. Han passerar mig, jag fortsätter att gå för att sedan titta bakåt. Jag ser inget.

Några steg till och jag tittar igen för att upptäcka att samma kille har vänt och kommer efter mig. Jag tar min telefon och försöker komma åt kontakterna utan att lyckas.

Några steg till och jag tittar igen för att upptäcka att samma kille har vänt och kommer efter mig. Jag tar min telefon och försöker komma åt kontakterna utan att lyckas. Bestämmer mig för att låtsas prata med någon och hoppas på att han ska försvinna. Kikar bakåt igen och ser hur han kollar så att inga andra än vi är där, samtidigt som han knäpper upp bältet och går efter mig. Jag hör hans steg komma närmare och bestämmer mig för att springa.

Väl ute ur gångtunneln och i chocktillstånd ser jag mig om och inser att han tack och lov inte följer efter mig längre. Jag är inte heller ensam, på gatan ser jag folk i rörelse. Men jag har ändå andan i halsen tills jag kommit fram till lägenheten tre minuter senare.

Händelsen spelas i mitt huvud om och om igen och jag har blandade känslor. Jag blir ledsen, arg och maktlös, fast jag känner mig också sjukt stark som lyssnade på mina instinkter och kom ur detta levande och fysiskt oskadad. Men psykiskt? Det tog mig fyra dagar att bestämma ifall jag ville dela med mig av vad som hände. Vilket jag till sist gjorde!

Jag återberättade min historia via sociala medier, och blandningen av reaktionerna var inte oväntade men ändå chockerande, då jag fick frågor som: »Hur mycket var klockan? Var du ensam? Var du berusad?« Mitt svar på alla dessa frågor har varit: Vad spelar det för roll? Jag är en vuxen kvinna som äger min frihet och som anser att jag kan få röra mig var jag vill, hur jag vill och med vem jag vill och att det är något jag själv bestämmer!
Vad eller vem ger den där människan rätt att bestämma sig för att göra med mig vad HAN vill? Vilken rätt har han till det?

Jag har ringt polisen och lämnat signalement och hoppas innerligt att ingen annan kom till skada. Men jag är glad att jag följde min magkänsla. För det var min magkänsla som räddade mitt liv!