Vart tog den stygga lilla flickan vägen?

Är du inte röd när du är ung så har du inget hjärta, men är du röd när du är gammal så har du ingen hjärna. Stämmer detta slitna ordspråk om civil­kurage kontra ekonomisk trygghet? Måste kämparanda mattas av över tid? Och går det antagandet att applicera på feministisk kamp?

Text: Ellinor Gotby Eriksson

Är feministisk ilska en färskvara som blir skämd med åldern? Får tjejer bara vara högljudda och rebelliska så länge de är unga? Har exempelvis Kakan Hermansson slutat vara arg nu när hon mest uppmärksammats för sin hudvårdsblogg? Det verkar som om vreden som många feminister först blev kända för rinner av dem ifall de lyckas etablera sina plattformar och nå en bred publik. Men det är svårt att veta om de unga arga rösterna till slut har skrikit sig hesa eller om det rör sig om en skev mediegestaltning.

Enligt Gunilla Jarlbro, författare och professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet, beror förändringen troligtvis på det sistnämnda. Hon har bland annat skrivit läroboken »Medier, genus och makt» som handlar om hur, och i vilken utsträckning, kvinnor gestaltas i medier. Enligt henne är den karaktärsbeskrivning vi ser idag av unga och äldre kvinnor lika gammal som journalistiken i sig.

Gunilla Jarlbro, foto Kenneth Ruona
– Medierna förpackar kvinnors mediala framtoning så att publiken ska känna igen sig. Arga medelålders kvinnor passar inte in i medielogiken. De ska vara »kvinnligt« varma, och helst le på bild, säger hon.

Det faktum att den unga feministen tillåts vara mer upprörd än den äldre tror Gunilla Jarlbro också är en konsekvens av cementerade stereotyper.

– En ung kvinna kan få vara passionerad i samhällsfrågor, det stämmer överens med våra kulturella förväntningar, förklarar hon. När hon sedan har träffat en fast partner och skaffat en familj så måste hon lugna ner sig. Den här gestaltningen handlar om modersmyten. En arg feminist som har barn uppfattas som en dålig mamma. Redaktionerna har ett stort ansvar i att se över vilka kvinnoideal de reproducerar.
 


Jag vill inte alltid vara arg över samma gamla skit

Wendy Francis slog igenom med samtalspodden »Arga flickor« som hon drev tillsammans med Nora Dome Nelson. Idag är hon poet och verksamhetsutvecklare för visionskonceptet »Good Girls Riot«, vars syfte är att vara ett alternativ till normativ kommunikation.

Upplever du att feministers stridslystnad lägger sig när de blir mer etablerade?
– Jag ser ilska som en metod för att markera och protestera, men den behöver inte nödvändigtvis se ut på ett särskilt sätt. Jag tror att det är missvisande att döma ut den äldre generationen som mindre aktiv i sin ilska, på grund av att deras ilska uttrycks på annat sätt än de yngres.

Bara för att den äldre generationen uttrycker sin ilska på andra sätt än de yngre är de inte mindre aktiva i sin ilska.

Wendy Francis, foto Ida EdinHur gör vi för att undvika att kämpa­glöden slocknar?
– Vi gör feminismen en otjänst om vi kräver att feminister generellt ska vara arga. Ilska är inte en känsla som vi frivilligt vill bära på för att det känns mysigt eller kul, den vrede vi känner är ett resultat av hur samhället systematiskt behandlar oss negativt. Jag har full förståelse för att alla inte orkar med den ständiga kampen – och det måste vara okej det också. Även feminister måste få utrymme att andas ut och ta pauser.

Tror du att din egen ilska någonsin kommer att mattas av?
– Min önskan är att vi ska slippa bli arga över samma gamla skit, men vi är inte där än. Men jag är trots allt en komplex människa med massor av olika känslor i kroppen, som också behöver ta plats. Jag vill inte vara enformig och ofullständig.

 


Jag blir mer och mer feminist för varje dag

Linda Skugge är journalist och författare och uppmärksammades stort för sina eldsprutande krönikor i Expressen. Hon var också redaktör för den kultförklarade feminist­antologin Fittstim (1999). Men från att ha varit en av våra mest framstående feministiska debat­törer valde hon under flera år att inte kalla sig feminist.

Hur upplever du att du gestaltas idag jämfört med när du slog igenom?
– Det kan nog vara svårt för dagens unga att förstå hur landskapet var i början på nittiotalet när jag var kring tjugo år och började skriva i Expressen. Feminism var absolut inget man pratade om, det var något fult och icke önskvärt. Något man på sin höjd skrattade nedlåtande åt. Sedan – i mitten av nittiotalet – började jag umgås med en massa smarta kvinnliga journalister och läste Nina Björks »Under det rosa täcket« och allt som Suzanne Brøgger någonsin skrivit och blev en nyfrälst radikalfeminist. Det är alltför få som ser mig som feminist i dag trots att jag är lika mycket feminist som alltid. Jag inser såklart att det kan ha att göra med en text som jag idag ångrar att jag skrev, som handlade om att jag ville sluta kalla mig feminist.

Linda Skugge, foto Anna-Lena AhlströmVad var det som fick dig att ändra dig?
– Jag angreps från alla tänkbara håll. Av läsarna för att jag därifrån aldrig fick stöd för min feminism, från borgerligt håll för att jag var »en ful och skrikig vänsterfeminist«, från vänsterhåll för att jag »var en borgarbracka«. Det kändes som om precis allt jag gjorde var fel och min starka tro på feminismen hade inte tagit mig någonstans. Jag fick inga vänner eller allierade från något håll. Jag kände mig helt ensam. Så av ren ilska skrev jag en text som fick rubriken »Därför slutar jag kalla mig feminist«. Inget bra kom ju ut av den texten heller, utan glåporden och ilskan fortsatte ändå bara att komma i sin vanliga strida ström. Men jag är inte bitter, utan mer ledsen och är fortfarande arg. Sorg och ilska är bra drivkrafter medan bitterhet endast gör att man blir resignerad och ger upp. Det gör jag aldrig.

Metoo visade att allt var så mycket värre än man någonsin kunnat ana ens under sina allra sämsta, argaste manshatardagar.

Känner du samma kämpaglöd som då?
– Jag blir mer och mer feminist för varje dag som går, inte minst efter metoo. Tänk alla som försökt att slå in i allas huvuden att »det är ju jämställt nu, sluta tjata« och så kom metoo som en bomb och kastade oss tillbaka till medeltiden. Det känns som ett blysänke i hela kroppen att vi inte kommit längre, att allt var så mycket värre än man någonsin kunnat ana ens under sina allra sämsta, argaste manshatardagar. Så det är bara att använda ilskan som drivkraft och fortsätta kämpa.