Stödet för våldsutsatta kvinnor fokuserar mest på samtal och på hjälp att komma till insikt om våldsutsattheten. Det läggs för lite tid på praktisk hjälp för att möjliggöra själva uppbrottet. Det visar Josefin Kjellbergs forskning.
Josefin Kjellberg har intervjuat 17 våldsutsatta kvinnor i sin avhandling »Fri från (efter)våldet? Om partnervåldsutsatta kvinnors motstånd, uppbrott och stödbehov«. Hon har också studerat socialtjänstens och kvinnojourernas arbete. Slutsatsen är tydlig: Våldsutsatta kvinnor behöver mer praktisk hjälp för att klara av att bryta sig loss.
– Behandling är viktig, men ekonomi och bostad är avgörande för kvinnor som försöker ta sig ur ett våldsamt förhållande, konstaterar hon.
Behandling är viktig, men ekonomi och bostad är avgörande för kvinnor som försöker ta sig ur ett våldsamt förhållande.
Hon menar att detta stöd är socialtjänstens ansvar – det framgår tydligt av föreskrifterna – men praxis i vissa kommuner har blivit fokus på behandling och insikt om den egna våldsutsattheten snarare än praktisk vägledning och stöd. Normaliseringsprocessen som teori är etablerad, men utgår i stödarbetet ofta från en analys utan den feministiska och strukturella inramningen. Det gör att fokus ofta stannar vid individen och dessutom bidrar till en risk att »tala över huvudet« på den stödsökande kvinnan – socialtjänsten vet hennes bästa bättre än hon själv.
– Eva Lundgren är svintydlig med de strukturella faktorernas inverkan i sin teori om normaliseringsprocessen, men de utelämnas ofta i pratiken. En feministisk teori kan inte användas utan feminism, konstaterar Josefin Kjellberg.
Bristen på praktiskt och långvarigt stöd framhålls också av de kvinnor som intervjuats. De efterlyser ett bättre stöd för att slippa själva eftervåldet, det som möjliggörs just av samhällets strukturer. Det stödet erbjuds i dag främst av kvinnojourerna, som oftare finns med som stöd under en längre tid.
– Men ansvarsfördelningen måste tydliggöras, menar Josefin Kjellberg. Om det är kvinnojourerna som ska stå för det stödet, då måste det vara tydligt.
– Samtidigt kan det vara ett problem, eftersom alla utsatta inte alltid kommer till en kvinnojour, tillägger hon.
En bättre lösning, enligt Josefin, skulle kunna vara ett mer standardiserat sätt att arbeta samt en lotsfunktion hos socialtjänsten som kan bidra med det praktiska stödet när det gäller till exempel myndighetskontakter, ekonomi och bostad.
Hon efterlyser en diskussion om utformningen av socialtjänstens stöd, samt en bättre samverkan mellan olika myndigheter och en ökad förståelse för eftervåldet. Det är ett problem att olika aktörer har så olika angreppssätt. Socialtjänst och kvinnorjourerna är noga med att de våldsutsatta inte äger något ansvar för den uppkomna situationen, medan de sedan hos familjerätten avkrävs fullt ansvar och krav på samarbete med våldsutövaren för barnens skull. Detta skapar förvirring och försvårar arbetet med mäns våld mot kvinnor.
Josefin Kjellberg framhåller vikten av jämställdhetspolitiska insatser för att säkerställa kvinnors möjligheter till försörjning och egen bostad. Hon oroar sig för den rådande samhällsdebatten.
– I ljuset av debatten om »soft girls« och »tradwives« fram-står ju feminism och ekonomisk jämställdhet som lite ute. Men vi behöver verkligen en fortsatt aktiv jämställdhetspolitik, inte minst när det gäller arbetet mot mäns våld mot kvinnor.
