BNP är nationalekonomins mått på länders försörjningsförmåga. Men kvinnors oavlönade insatser för att hålla igång lönearbetet går inte att omvandla till siffror. Anna Berglund reder ut varför vi behöver ett alternativt BNP-mått.
Text: Anna Berglund
Under 1960- och -70-talet i Sverige flyttades en stor del av hemmasysslorna över till välfärden – barnomsorg och äldrevård för att nämna några. Och tacka vet jag! För tack vare denna reform är kvinnor inte längre fastkedjade till spisen alla timmar på dygnet. Men onekligen ska det fortfarande lagas mat och städas efter jobbet, fast idag utöver den ordinarie arbetstiden. Så medan mäns stressnivåer minskar när de kommer hem, ökar istället kvinnors. Men i hårda mått, pengar, är detta inget som räknas.
Inom nationalekonomi , den vetenskap som studerar hur ett samhälle använder sina tillgångar, skiljer man på det som sker på individnivå, »mikro«, och det som sker på sammanräknad nivå, »makro«. Där befinner sig det traditionella BNP måttet, som mäter ett lands samtliga produktion av varor och tjänster. Detta sätt att räkna har mött feministisk kritik, eftersom obetalda sysslor då inte räknas in i landets produktion. För nog är väl de där dammsugningarna, falukorvsmåltiderna och regniga promenaderna med hunden också att betrakta som utföranden av en tjänst. Och det har vissa nationalekonomer fattat. Särskilt en kvinnlig sådan. I sin »If Women Counted« från 1989, lägger Marilyn Waring grunden för ett alternativt BNP-mått som inkluderar hushållsarbete i den sammanräknade produktionen för ett land. Dessutom problematiserar Waring det traditionella BNP-måttet, inte bara för att det ignorerar kvinnors dagliga oavlönade arbete, utan även snedvrider jämförelser av BNP mellan olika länder. Sverige, som har fört över en stor del av kvinnors hemarbete till den offentliga sektorn, får därför högre BNP än Grekland och Italien, där man fortfarande förlitar sig på att kvinnor utför tjänster som barn- och äldreomsorg. Försök har gjorts att inkorporera obetalt hemarbete genom uppskattningar av det samlade obetalda arbetet som utförs i ett land, men har tyvärr visat sig vara svårare än trott att beräkna.
Medan mäns stressnivåer minskar när de kommer hem, ökar istället kvinnors.
På mikronivå syns istället denna snedvridning i pensionsbrevet, där kvinnor på äldre dagar straffas för att ha utfört obetalt arbete. Ibland till följd av färre arbetade timmar i förvärvsarbete, ibland till följd av sjukskrivning på grund av för höga stressnivåer. På regional nivå försöker man lösa detta genom att öka andelen kvinnor som förvärvsarbetar till minst 75 procent och uppmuntra parter i hushåll att dela på markservicen. En lösning på individnivå tipsade forskaren Elin Helander om för en kort tid sen i en intervju för webbplattformen BAAM:
– Börja ta betalt av din partner för obetalt hemarbete i form av pensionsrätter! Då kan vi i alla fall dö utbrända, men förmögna.