NÄR SOCIALTJÄNSTEN och kvinnojourerna började samarbeta kom det en påse pengar med varje kvinna som via socialtjänsten fick placering på kvinnojourernas skyddade boenden. Det gav jourerna bättre ekonomi som gjorde det möjligt att anställa personal. Men de blev också tvungna att införa myndighetsrutiner med journalföring och annat, vilket gjorde dem till socialtjänstens förlängda arm.
Wiveka Holst, foto TT
– Egentligen borde kommunerna själva ansvara för de här extremt utsatta kvinnorna, eftersom de ofta kommer från miljöer med hedersproblematik, gängkriminalitet och annat organiserat våld som kräver stora säkerhetsinsatser. Det gör att kvinnojourerna inte längre är en tillflyktsort för de kvinnor som tidigare sökt sig dit med sina barn för att komma bort från en våldsam man och få det stöd som behövs för att gå vidare. Och då har ju samtidigt skyddat boende blivit lättare att avskilja från jourverksamheten, som något som går att mäta och räkna i termer av säkerhetstänk. Nästa steg är att släppa skyddade boenden fria för upphandling, där den aktör som vinner är den som kan erbjuda smartast säkerhetsanordningar. Solidariskt systerskap och kvinnojourskunskap finns inte med i den ekvationen. Och en sådan upphandling kan inte heller Unizonjourerna vinna, fastän Unizon från början var positiva till att gå socialtjänstens ärenden, säger Wiveka Holst.
Men, tillägger hon, jag kan förstå varför många kvinnojourer tackade ja till kassatillskottet som kom av samarbetet med socialtjänsten. Att bli avlönad för sitt arbete ger såklart en känsla av att bli uppskattad. Det är något jag verkligen beklagar, att jourkvinnorna så sällan får den uppskattning de förtjänar. Där tycker jag faktiskt att Roks hade kunnat vara ett bättre stöd.