Viagraväldet

En erigerad penis är det stående beviset på mäns makt, och porrindustrin är det manliga ståndets propaganda­ministerium. Män som inte kunnat ruska liv i denna vitala kroppsdel har därför fått gå med svansen mellan benen. Men den tiden är förbi. Tack vare läkemedelsjätten Pfizer är slak spak numera en smal sak.

Det började med en ny hjärt­medicin som Pfizer höll på att ta fram. Forskarlaget noterade då en sensationell biverkning i form av kraftig och långvarig erektion. Ett antal år senare, lagom till Playboygrundaren Hugh Hefners 72-årsdag 1998, godkändes potensmedlet Viagra. Resten är historia. Det blå pillret kom, såg och segrade, och numera är de potenshöjande preparaten var mans nödbränsle, gammal som ung.Så kunde porrindustrin och potensmedelstillverkarna ingå ett ömsesidigt stärkande och närande förbund inför den heliga erektionens altare. Win-win,
i evighet amen.

Men som i alla framgångssagor måste det också finnas förlorare, och i utkanten av den kemiska potensens triumftåg dök andra bieffekter upp. De som råkade ut för dessa var dock först och främst kvinnor. Inget att orda om, med andra ord.

Mycket har det däremot ordats om skattefinansierad subventionering av de nya potensmedlen. I Sverige gavs Viagra och Cialis högkostnadsskydd vid lanseringen år 2000, vilket kostade landstingen 15 miljoner kronor i månaden. Året efter drog regeringen in läkemedelsförmånen, varpå en långvarig rättslig strid följde tills Regeringsrätten 2008 beslöt att potens­medlen inte skulle subventioneras. Domen ledde till högljudda protester från äldre män som behandlats för prostatacancer, däribland Kjell-Olof Feldt. Frågan har varit ett hett diskussionsämne även i andra delar av den rika världen, i synnerhet där kvinnors rätt till fria preventivmedel inte längre är en självklarhet, som nu när Obamacare tycks vara på väg att skrotas av Trumps lag.

Men sedan licensen för Viagra löpt ut kan i alla fall männen glädjas åt att de potenshöjande preparaten blivit billigare, vilket kom som hand i handske för Tinder­generationens unga män i åldern 18–25, som i allt större utsträckning behöver denna krycka. Det verkar som om den ökade tillgången till sex via en enkel app och den lika enkla åtkomsten till de stora porrsajterna har överbelastat de yngre männens sexualitet.

Som svar på Viagraboomen lanserades för ett par år sen ett stimulanspaket, designat för sexvägrande kvinnor, så att alla ska erbjudas nöjet att få dansa efter porrindustrins pipa, i takt med den eviga erektionens hamrande trumslag.
 

---

Vi behöver ingen Viagra – vi behöver feminism!

Alla har nog hört talas om Det rosa pillret, kvinnornas egen Viagra. Meningarna går dock isär om varför kvinnor skulle vara betjänta av ett medel som ska öka deras sexlust. Laurie Penny, brittisk feminist och författare, är en av dem som riktar skarp kritik mot påfundet. I »New Statesman« (1/9/15) beskriver hon hajpen kring Det rosa pillret som en PR-kupp i feministisk förklädnad, iscensatt av ett profithungrigt läkemedelsföretag med Viagramiljarderna för ögonen. Att »pinkwashing« (marknadsföring som täcker över sina egentliga syften med feministiska budskap) blivit en allt vanligare strategi kan visserligen betraktas som ett bevis på feminismens genomslagskraft, menar Laurie Penny men konstaterar ilsket att Det rosa pillrets enda funktion, förutom att ge klirr i kassan åt tillverkaren, är att få fler kvinnor att samtycka till sex. Som om orsaken till att tjejer och kvinnor säger nej finns i deras hjärnor och inte i en manlig våldtäktskultur där sex är något som män gör med kvinnor och inget de gör tillsammans.»Feminism är den enda Viagra jag behöver!« slår Laurie Penny fast.

Feministen och sexualupplysaren Sandra Dahlén har också haft invändningar: »Det är fullt normalt att inte jämt vara sugen på sex och därför inget att problematisera eller behandla«.