Det är närmare 40 år sedan Roks bildades. Året var 1984, och då hade kvinnojourerna redan funnits ett tag. Sedan dess har det hänt en hel del när det gäller frågan om mäns våld mot kvinnor. Wiveca Holst har skrivit om utvecklingen i rapporten »Oslagbara damer« och sammanfattar utvecklingen här.
Text: Mirja Lakso | Foto: Eva Lindberg | Illustration: Jenny Soep
UPPRINNELSEN TILL DEN svenska kvinnojoursrörelsen var 1970-talets feministiska rörelse, där aktivister runt om i världen startade kvinnohus, kvinnoföreningar och kvinnosammanslutningar. Kvinnor träffades för att umgås, diskutera, studera och prata om de problem de upplevde i samhället.
– När kvinnor samlas och börjar prata kommer frågan om våld efter ett tag alltid upp. Alla kvinnor har någon form av historia av våld, säger Wiveca Holst.
Hon är sedan länge aktiv i Roks och medförfattare till rapporten »Oslagbara Damer«, som kom 2020 och på djupet beskriver utvecklingen av jourrörelsen. Wiveca Holst menar att det var de här samtalen som ledde till ett ökat intresse för kunskap om våldet, en kunskap som från början hämtades från amerikanska och brittiska feminister och sen följdes upp av svenska feminister inom jourrörelsen. Det blev då också tydligt att våld drabbade många kvinnor – inte bara de socialt utsatta.
– Utifrån all denna nya kunskap föddes en längtan att dela med sig, säger Wiveca Holst och berättar om inköpen av telefoner som blev starten på själva jourverksamheten.
I BÖRJAN BESTOD MÅNGA lokala jourer enbart av en stödtelefon som delades mellan jourkvinnorna. Så småningom öppnades sedan boenden på kvinnojouren, som skapade en fristad från männens våld. England var först ut med att erbjuda boenden, därefter öppnades de i USA innan de nordiska länderna följde efter. Sverige fick sin första kvinnojour 1978.
En viktig del av kvinnojourernas verksamhet var den egna och gemensamma kunskapsresan om patriarkala strukturer, kvinnoförtryck och våld. Aktiva jourkvinnor läste böcker skrivna av feministiska förebilder som sedan bjöds in för att dela med sig av sin kunskap. Detta lade grunden till kunskapen om mäns våld mot kvinnor som kvinnojourerna sedan dess varit delaktiga i att formulera i Sverige.
Det handlade om kvinnors frigörelse och för att den skulle uppnås krävdes bland annat god barnomsorg, rätt till abort, preventivmedel och särbeskattning.
1970-TALET
DEN FEMINISTISKA VÅGEN under 1970-talet gav kvinnor nya roller och skapade nya behov. Kvinnor var utbildade, organiserade och demonstrerade för utökade rättigheter.
– Det handlade om kvinnors frigörelse och för att den skulle uppnås krävdes bland annat god barnomsorg, rätt till abort, preventivmedel och särbeskattning, säger Wiveca Holst.
När Grupp 8 startades 1968 kämpade de för kvinnors heltidsanställningar och sänkt arbetstid för alla. Barnomsorg var en förutsättning för att både kvinnor och män skulle kunna jobba heltid och var därför centralt i gruppens arbete. Låga kvinnolöner och rätt till smärtlindring vid förlossning var också viktiga frågor.
Även sambeskattningen lade under denna tid hinder i vägen för kvinnors inträde på arbetsmarknaden. Att hushållets inkomster beskattades tillsammans, bidrog till att större delen av kvinnors lön gick till skatt när inkomsten lades till mannens.
– När min mamma började jobba, försvann närmare 98 procent i skatt, minns Wiveca Holst.
Med allt fler utbildade kvinnor och ett allt större behov av arbetskraft, avskaffades sambeskattningen 1971 och kvinnor fick börja deklarera sina egna inkomster.
1980-TALET
1984 SAMLADES ETT 60-TAL JOURER i Norrköping för det fjärde riksmötet och beslutet att skapa en riksorganisation. Uppdraget var att ge service och stöd till de lokala jourerna, anordna utbildningar samt vara en remissinstans och driva kvinnojoursfrågor gentemot
riksdag och regering. Riksorganisationen skulle även vara uppdaterad på lagar, bygga upp en resursbank av forskning samt vara opinionsbildande i frågor om mäns våld mot kvinnor. Till en början hade Roks tre språkrör, men 1987 fick riksorganisationen sin första ordförande, Ebon Kram.
– Roks är en radikal organisation och kom under Ebon Krams ledning att både höras och synas, konstaterar Wiveca Holst.
Hon minns 80-talets kvinnojoursrörelse och dess fokus på att starta jourer, bedriva aktivism, anordna föreläsningar och arrangera demonstrationer – särskilt mot pornografi och prostitution. Hon nämner Folkaktionen mot porr.
Det anordnades aktioner mot strippklubbar, porrklubbar, små bordeller, affärer som sålde porr, porrbutiker och porrbiografer. Det var mycket aktivism.
– Det anordnades aktioner mot strippklubbar, porrklubbar, små bordeller, affärer som sålde porr, porrbutiker och porrbiografer. Det var mycket aktivism, säger hon.
Hon berättar om Stockholms alla bordeller som alla kände till, men inte gjorde så mycket åt, om tidningarna i varenda mataffär och hyllorna med porrfilm i videobutiker.
– En aktivistgrej var att lägga frysta räkor i videofilmerna. Det luktade ju apa efter ett tag. Jourkvinnor gick in i butiker och vände på porrtidningarna, satte dem bakom andra tidningar. De stod utanför porrklubbar och ifrågasatte männen som gick in där så att man gjorde dem generade. Det var jättemycket demonstrationer, berättar Wiveca Holst.
Under den här perioden, och långt in på 90-talet, är också Angela Beausang en framträdande person. Hon är en av de främsta företrädarna för kvinnojoursrörelsen, har startat flera kvinnojourer och i två omgångar suttit ordförande för Roks.
Roks var redan från starten en separatistisk organisation av och för kvinnor. Det rådde dock delade meningar om vilken väg organisationen skulle ta. En del förespråkade feminism och separatism medan andra förordade jämställdhet och betraktade män som allierade.
De första stadgarna antogs 1985. Då var målet att uppnå ett jämställt samhälle, men 1992 ändrades stadgarna och ordet »jämställdhet« byttes ut mot »feminism«. Denna kursändring ledde till att Roks splittrades och ett antal jourer bröt sig ur 1996 för att bilda SKR, numera Unizon.
Från slutet av 1970-talet och fram till tidigt 1990-tal använde man inom Roks begreppet kvinnomisshandel. I samhället användes även termer som kvinnovåld och familjevåld.
1990-TALET
Professor Eva Lundgrens studier om normaliseringsprocessen var centrala för Roks. Genom hennes forskning fick de våldsutsatta kvinnornas berättelser vetenskaplig tyngd.
Tidigare forskning om mäns våld mot kvinnor kom från psykiatrin och beskrev misshandlade kvinnor som psykiskt instabila eller gränslösa. Enligt den forskningen var det alkoholism, tidiga störningar i barndomen, arbetslöshet och svartsjuka som var orsaken till männens våld. Det ansågs också i huvudsak utövas av män i arbetarklassen.
Eva Lundgrens forskning bekräftade jourkvinnornas erfarenheter. Män som slår är vanliga män och kvinnor som utsätts är vanliga kvinnor. Det blev nu tydligt att våldet är kopplat till samhälleliga patriarkala strukturer.
Ganska tidigt på 90-talet anammade regeringen Roks språkbruk. De gick ut offentligt och sa att från och med nu heter det mäns våld mot kvinnor och ingenting annat. Det var stort, för det var första gången som förövaren, det vill säga mannen, synliggjordes.
1994 började Roks använda begreppet mäns våld mot kvinnor och könsmaktsordning för att beskriva problemet. Samma år bytte även jämställdhetsminister Mona Sahlin ut ordet »kvinnomisshandel« mot »mäns våld mot kvinnor«.
– Ganska tidigt på 90-talet anammade regeringen Roks språkbruk. De gick ut offentligt och sa att från och med nu heter det mäns våld mot kvinnor och ingenting annat. Det var stort, för det var första gången som förövaren, det vill säga mannen, synliggjordes, förklarar Wiveca Holst.
Många av de kvinnor som deltog i arbetet med att starta kvinnojourer var också politiskt engagerade, vilket bidrog till goda relationer mellan Roks och politiken.
– Vi kunde ringa till regeringskansliet och prata direkt med Ingegerd Sahlström eller någon av de andra regeringstjänstekvinnorna som stödde den feministiska kampen, minns hon.
Wiveca Holst beskriver hur kort vägen var mellan den beslutande makten och jourerna, om hur det efter telefonsamtal till departementen omedelbart anordnades möten eller seminarier. Det var en självklar uppfattning att kunskapen om mäns våld mot kvinnor fanns inom jourrörelsen och inte inom myndigheterna.
Arbetet under 90-talet
Under 90-talet låg fokus i arbetet på lagändringar för att bättre kunna skydda kvinnor.
En av dem var lagen om grov kvinnofridskränkning. Den trädde i kraft 1998 och gjorde det möjligt att omvandla flera enskilda våldsbrott till ett grovt brott. Året därpå kriminaliserades sexköp tack vare den nya sexköpslagen.
– Polisen och andra var i början väldigt kritiska till lagen. Man sa att prostitutionen kommer flytta under jord, men kvinnor som säljs kan inte gömmas undan, säger Wiveca Holst.
Sverige var först i världen med att kriminalisera sexköp, men sedan dess har flera länder tagit efter den svenska modellen. I dag har även Island, Norge, Nordirland, Kanada, Frankrike, Irland och Israel kriminaliserat sexköp.
Fruimport och tvåårsregeln
Under 90-talet står också fruimport och tvåårsregeln på agendan. Begreppet fruimport beskriver företeelsen då en etablerad svensk man inleder ett förhållande med en utländsk kvinna för att utnyttja henne för sex eller hushållsarbete.
Posterorderhandeln med kvinnor startade redan i början av 90-talet. Män kunde köpa kvinnor från Thailand, Filippinerna, Baltikum, Polen och Ryssland. Med internets utveckling har handeln sedan förflyttats till företag på nätet.
År 2013 rapporterar SVT att drygt 10 000 kvinnor kom till Sverige varje år för att leva med en svensk man. Idag får man 812 000 000 träffar om man googlar på »post order wife«.
Under 2000-talet rapporterar media allt oftare om våld i anknytningsrelationer och hundratals kvinnor i denna situation söker sig årligen till Roks jourer.
Enligt den så kallade tvåårsregeln får kvinnan endast ett tillfälligt uppehållstillstånd under två år, baserat på anknytningen till mannen. Om relationen avslutas tidigare riskerar kvinnan att bli utvisad.
Tvåårsregeln har bidragit till att män kunnat sätta fruimport i system. De kan utnyttja kvinnorna innan de skiljer sig och kvinnan utvisas, medan de själva kan importera en ny fru. Utredningar på området har dessvärre lett till en försämring istället för en förbättring, och idag är gränsen tre år istället för två.
Här driver Roks kravet på fler asylrättskunniga jurister eftersom kvinnorna kan ha asylskäl och borde få stanna i Sverige.
Roks idag
Wiveca Holst ser med besvikelse på politikens förändring efter att den borgerliga alliansen vann valet 2006. Hon menar på att mycket av de politiska problem som kvinnojourerna kämpar med idag fick sin start då. Synen på kvinnojourerna som kunskapsbärare om mäns våld mot kvinnor förändrades i grunden och Socialstyrelsen har fått allt större makt och förtroende.
Hon håller dåvarande jämställdhetsminister Nyamko Sabuni ansvarig för att ta bo rt begrepp som »mäns våld mot kvinnor« och »könsmaktsordningen«, beslut som hon menar gömmer förövarna och gör våldet könsneutralt.
Feminismen utgör inte längre samma hot mot patriarkatet eftersom man idag likställer feminism med jämställdhet. Det är en otrolig tillbakagång.
Wiveca Holst tror inte att de senaste årens politiska beslut som har drabbat kvinnojourerna negativt, hade drivits igenom om den feministiska kompetensen funnits kvar i regering och departement.
– Arbetet bygger mycket på att tjänstepersonerna kan frågorna, menar hon och tillägger:
– Feminismen utgör inte längre samma hot mot patriarkatet eftersom man idag likställer feminism med jämställdhet. Det är en otrolig tillbakagång. Feminismen håller på att dö, och det är en katastrof, säger Wiveca Holst.
Hon tar upp #metoo som en låga som tändes och snabbt brann ut. Hon fasas över hur många kvinnor som tvingas till delad vårdnad med sina förövare och hon anser att ett av de viktigaste områden just nu är kvinnolöner och reformer inom arbetslivet som utgår från kvinnors verkliga liv.
– Många kvinnor jobbar inte heltid. På kvinnors arbetsmarknad saknas ofta heltidstjänster liksom ordentliga avtal och tjänstepensioner. Det resulterar i att många kvinnor blir fattigpensionärer, säger hon.
Wiveca Holst ser även med stor oro på vad SD:s och den nya regeringens nyvunna makt kommer att få för politiska konsekvenser för kvinnojourerna och människors liv i allmänhet.
Att feminismen numera fokuserar på individen snarare än kollektivet, är inte heller något som lugnar henne. För Wiveca Holst har det alltid handlat om gruppen kvinnor och kvinnors kollektiva frigörelse. Hon avslutar ändå med att se hoppfullt på den feministiska kampens framtid.
– Jag tror att om vi i kvinnojourerna återgår till vår ursprungsidé kan vi utgöra en fantastisk feministisk grund att stå på, säger Wiveca Holst.

OM WIVECA HOLST
Wiveca Holst är jourkvinna och har tillsammans med sociologen Carin Holmberg skrivit rapporten »Oslagbara damer«. Den kom 2020 och beskriver ingående den politiska utvecklingen och de samhällsströmningar som påverkat den svenska kvinnojoursrörelsen.