På kort tid har flera privata företag öppnat skyddat boende, en verksamhet som kvinnojourer solidariskt tagit ansvar för under flera decennier. Men vilka ideal uttrycker de privata aktörerna och hur påverkar detta framtidens jourlandskap?
Text: Marcus och Johanna Lauri
För 20 år sedan hade ingen hört talas om ett privat skyddat boende. Idag utgör de en dryg tredjedel och står för närmare hälften av alla platser enligt Socialstyrelsens kartläggning från 2020. Vi har genom intervjuer och text på webbsidor undersökt hur 20 privata aktörer berättar om sin verksamhet. Syftet är att utröna vilka ideal de ger uttryck för och hur dessa ideal kan tänkas påverka framtidens jourlandskap. Resultaten är tämligen samstämmiga och visar tydliga skillnader jämfört med kvinnojourerna.
För det första har de flesta privata boenden män i personalen. Vissa av praktiska skäl (till exempel fastighetsskötare som redan finns i organisationen), medan andra framhåller vikten av att visa de våldsutsatta kvinnorna och deras barn att det också finns »goda män«.
För det andra har de privata boendena en bred målgrupp, de säger sig kunna ta emot »alla« i behov av skydd, vilket bland annat inkluderar män, husdjursägare, missbrukare, funktionsnedsatta, utsatta för hedersrelaterat våld, hatbrott eller terroristorganisationer och avhoppare från kriminella grupperingar. De säger sig också kunna ge ett individuellt anpassat stöd till olika målgrupper. Kort sagt, de »kan allt«. Det individuella stöd de erbjuder tycks dock inte fokusera på våldet eller uppbrottsprocessen, utan snarare på vardagliga bestyr som att handla mat eller kontakter med myndigheter.
För det tredje fokuserar många privata boenden på själva skyddet och talar gärna om sin höga säkerhet, till exempel förstärkta fönster, kameraövervakning och direktlarm. De framhåller sin kunskap om personskydd, skalskydd, säkerhetsföreskrifter och riskbedömningar. Vissa erbjuder livvakt.
För det fjärde berättar de om sin flexibilitet; att de erbjuder hämtning i hela Sverige, har bemanning dygnet runt och kan erbjuda lösningar »på allt«. De säger att de anpassar sig efter kundens behov, och då syftar de på socialtjänsten, inte den våldsutsatta. Detta kan relateras till skälet till att de startade sin verksamhet.
I något enstaka fall handlar det om en före detta jourkvinna som anser att verksamheten bedrivs bättre i företagsform, men de allra flesta (ofta män) ser det som en ren affärsverksamhet; stora företag som »en liten del av tårtan« och mindre, som en nisch som är mer lönsam än där de tidigare var verksamma. Då verksamheten bedrivs i aktiebolagsform framhåller flera att det huvudsakliga syftet med
verksamheten självklart är att tjäna pengar.
Vad kan de privata aktörernas intåg i jourlandskapet, med dessa ideal, innebära för kvinnojoursrörelsen? Det är givetvis omöjligt att veta säkert, men man kan anta att de privata aktörernas ideal kommer att knuffa jourerna i samma riktning om inte jourerna står emot, särskilt mot beaktande att de privata idag har närmare hälften av alla platser och att socialtjänsten avgör var placering ska ske. En ansträngd socialtjänst kan se det som en enklare lösning att anlita privata, visserligen dyrare men »flexibla« aktörer då en kundrelation borgar för medgörlighet och underminerar ett kritiskt förhållningssätt.
Det är därför kanske inte förvånande att de allra flesta privata är positiva till tillståndsplikt för skyddat boende, eftersom de säger sig inte ha några problem att uppfylla de krav som en sådan bestämmelse skulle innebära. Risken med tillståndsplikt för kvinnojoursrörelsen är rimligen att rörelsens ideal inte ges plats i ett sådant system och att de privata aktörernas ideal formaliseras.